Jag tände ett ljus i den tomma katedralen,
men endast skuggorna föll på knä.
Ditt namn var den enda psalm jag kunde,
och ekot vägrade sjunga med.

Natten lärde sig mitt ansikte,
blekt som marmor över en glömd grav.
Varje hjärtslag blev en begravningsklocka,
varje andetag en jordfylld spade.

Jag skrev brev med svart bläck och blod,
vek dem till korpar och skickade dem mot himlen.
De återvände alltid vid gryningen,
med dina tystnader fastsydda i vingarna.

Du svarade aldrig.

Så jag började tala med spindlarna,
med de spruckna statyerna,
med maskarna som åt sig genom rosornas rötter.
De var åtminstone ärliga
om hur all skönhet slutar.

Nu står jag där kärleken dog,
med en bukett vissna liljor i handen.
Inte för att begrava dig—

utan för att begrava den del av mig
som fortfarande väntar
på ett svar
som aldrig var ämnat
att komma.