I det ruttnande tornet väntar jag än,
där månljuset silar sig genom spindelnät,
och ropar ditt namn i den kalla vind –
men tystnaden är allt som kommer tillbaka.

Mitt hjärta, en klocka utan klang,
slår för ett brev som aldrig kom,
för steg som aldrig hörs i trappan,
för en röst begravd i skuggornas rum.

Jag skrev ditt namn med aska och tårar,
på fönstret där imman långsamt dör,
men glaset ger bara min egen blick åter –
ett spöke som älskar ett spöke som flytt.

Kanske är du redan stoft och minne,
kanske lever du, men har glömt mitt ljus.
Ändå brinner ett ljus i det ruttna tornet,
för den som aldrig, aldrig svarar.