Du ligger i min hand som ett låst kassaskåp med enda nyckeln i en annan mans mun. Jag knackar i morse, knackar i natt, men du är stum som en orgel utan luft.

Regnet frågar efter dig genom mina fönster, rännilar som fingrar mot kall glasrygg. Ingen svarar. Inte ens ekot.

Jag har skrivit ditt namn i imma på badrumsspegeln. Väggen dricker upp bokstäverna långsamt, som om även huset vägrade bära det du lämnat kvar.

Telefonen är en död fågel i fönstret. Jag ringer din tonlösa sång, hör den gå upp i rök i någon annans öra. Kanske sover du. Kanske sover du med någon annan. Kanske är du vaken och tittar på samma regn men tänker: vem var han nu igen?

Jag har blivit ett kyrkogårdsnamn i ditt huvud, en sten som ingen gråter vid. Men jag står kvar här, våt och from, väntar på ett ord som aldrig kommer. Som ett ljus som tänds i ett rum där ingen längre bor.

Svara mig. Eller låt mig i alla fall tro att tystnaden är ett språk du ännu inte lärt dig tala.