I månens bleka, kalla sken
där murgrönan kväver sten,
jag väntar vid det svarta hav
på svar från dig, min enda grav.

Din röst, en viskning i natten kall,
har tystnat som ett dött kapell.
Jag sänder brev på duvors vingar,
de återvänder med blod på fjädrar.

Mitt hjärta slår i kistornas takt,
en metronom av bruten makt.
Var är du nu, min eviga brud?
I dimmans slöja, eller dödens skrud?

Jag vandrar genom salarnas damm,
där porträtt stirrar med ögon av glas.
Dina läppar, en gång röda som vin,
är nu bara ekon i marmorns vin.

Ravnen sitter på mitt fönsterbleck,
kraxar ditt namn i evig smärta.
"Nevermore" viskar han i mörkrets famn,
ty du svarar ej, min enda kärlek, min förbannelse.

Och så jag sjunker i skuggornas hav,
där tystnaden är min nya brud.
Om kärlek dör i tystnadens grepp,
då är jag redan begraven med dig.