Nattens vind, den viskar kallt,
mot ruta blek och frostigt glas.
Din tystnad, ack, den svider hårt,
en ensamhet i mörkrets fas.

Jag kallar ditt namn i månens sken,
men ekot dör i kyrkogårdsgrind.
Din ande flytt, en skugga sen,
lämnat mig med kvalens vind.

Ditt brev, en död vit ros, jag bär,
med bläck som tårar, svart och trång.
Var ord ett sår, en bön jag ber,
men du är stum i sångens gång.

Klockan slår i tornet grått,
ett slag för varje hopp som dog.
Min kärlek står, i kylan blott,
en staty av sten som log.

Kom tillbaka, viska än,
ett svar i nattens kalla grav.
Men tystnad blir min evige vän,
och kärleken, mitt mörka hav.