I nattens tysta, tunga vrå, där skuggor dricker ljus,
jag sitter med ett dött begär i ett drömmars förfallet hus.
Ett vaxljus tynar sakta bort, dess tårar faller kallt,
och tystnaden är som en grav som sluter om mitt allt.

Jag skickade min själs urvridna, sista sanna bön,
men ekot utav tystnaden är bister och obscen.
Min enda kärlek, bunden vid en annan, okänd strand,
har lämnat mina sista ord i glömskans bleka sand.

Inget svar ur mörkret hörs,
ej minsta viskning, inget ljud.
Mitt frusna hjärta långsamt dörs,
förgätet utav man och Gud.

Kring fönstret klättrar murgrönan likt fingrar av metall,
och månen kastar spöklikt sken på golvets marmor, kall.
Jag stirrar på den tomma rymd där dina rader fanns,
men fängslas blott av nattens kalla, tomma arrogans.

Var det en synd att älska så, med febrig, dyster glöd?
Nu sitter jag i ensamhet, till hälften levande, till hälften död.
Ett slocknat hopp, ett evigt hån, en bägare av gift –
ditt tysta svar blev dödens kyss, min kärleks sista skrift.