Kapitel 1 – Det biologiska anomalifallet

Kain Vantown lutade pannan mot det kalla fönsterglaset i sitt arbetsrum på King’s College. Utanför, fyra våningar ned, flöt Londons kvällstrafik förbi under ett envist, brittiskt finregn. Strålkastarna från de röda dubbeldäckarna skapade röda, smetiga strimmor i den våta asfalten. Dimman från hans andedräkt spred sig i en varm, fuktig cirkel på glaset runt hans mun.
Modern tid. Elektricitet, pulserande stadsliv och digital information som rörde sig i ljusets hastighet.

När Kain vände sig om mot rummet kändes det som att stiga rakt in ett arbete som aldrig kommer ta slut. På det tunga skrivbordet härskade kaotiska travar av papper: inskannade mikroficher, kopior av gulnade kyrkoböcker sammanhållna av rostiga gem och utskrifter från historiska arkiv i Edinburgh, Paris och Wien. I mitten lyste hans bärbara dator, den enda länken till 2000-talet, där två högupplösta bildfiler låg öppna bredvid varandra.

Kain rätade på sig, tog av sig glasögonen och gnuggade ögonen tills det blixtrade för pupillerna. Han var biolog med inriktning mot cellulärt åldrande och genetik. Hans karriär byggde på logik, hårda data och empiriska bevis. Men under de senaste sex månaderna hade hans akademiska forskning glidit över i någonting som mest liknade en besatthet.
Det som hade börjat som en komparativ studie av extrema fall av livslängd hos europeiska adelsslakter hade snabbt spårat ur när ett specifikt namn började dyka upp med en nästan obehaglig regelbundenhet.

Ravenscroft.

Kain böjde sig fram mot skärmen och förstorade de två bilderna så att pixlarna nästan sprack.
Till vänster: en digitaliserad oljemålning från tidigt 1600-tal, hämtad ur ett privat samlingsarkiv. Porträttet föreställde en ung aristokrat med knivskarp käklinje, mörka, nästan svarta ögon och en mycket specifik, svagt asymmetrisk båge på det vänstra ögonbrynet.
Till höger: ett högupplöst fotografi taget av en vimmelfotograf under en välgörenhetsgala i London föregående år. Mannen på bilden bar en skräddarsydd smoking och rörde sig i societetens absoluta toppskikt.
Samma käklinje. Samma mörka, obarmhärtiga blick. Samma asymmetriska ögonbryn.
"Starka gener", viskade Kain för sig själv med ett torrt, glädjelöst skratt. "Det är vad varje genealog skulle avfärda det som."

Han tog sin bläckpenna och började vrida den mellan fingrarna. Som genetiker visste han att påståendet om "starka gener" var ett vetenskapligt skämt. Fenotypisk dominans fungerade helt enkelt inte på det sättet. Ingen DNA-uppsättning överlever fyra århundraden av meios och genetisk rekombination utan att tunnas ut, förändras eller blanda upp sina drag med nya linjer. Det fanns inga spår av modernare släktdrag i ansiktet på fotografiet. Det var inte en avkomma som liknade sin farfars far. Det var exakt samma biologiska uppsättning. "Det måste det vara," tänkte han.

Kain slog upp sin svarta anteckningsbok där han noggrant upprättat sin tidslinje:

1642: Lord Lucius Ravenscroft finansierar ett militärt sjukhus under det engelska inbördeskriget. Porträtt målat av en flamländsk mästare.
1789: En vetenskaplig avhandling om blodets koagulation tillägnas greve Lucius Ravenscroft i Paris. Samma anletsdrag tecknade i kol av en samtida konstnär.
1891: Lord Lucius Ravenscroft står antecknad som huvudsaklig donator till ett medicinskt laboratorium i London. Ett tidigt fotografi visar samma man stående i skuggorna bakom styrelsen.
Trehundrafemtio år. Ingen dödsattest. Inga dokumenterade begravningar. Inga kända grafvårdar. Bara en släkt som med jämna mellanrum drog sig tillbaka till sitt avskilda stamgods varje gång samtiden började ställa för många frågor, för att sedan dyka upp igen en generation senare under samma namn och med samma ansikte.

Kain tog tag i sin kaffekopp, men innehållet var sedan länge iskallt och beskt. Hans blick flyttades till en tjock, svart mapp som låg bredvid datorn. I den mappen fanns allt. Hans egna biometriska jämförelser, ansiktsmätningar där vinklarna mellan ögon, näsrot och käke stämde överens till 99,8 %, samt avskrifter av historiska dokument. "Jag behöver en whisky, inte kaffe", tänkte han.

Kain trodde inte på spöken, och han trodde definitivt inte på myter. Han var vetenskapsman. Och för honom fanns det bara en rimlig, om än revolutionerande, förklaring: Någonstans där ute fanns ett biologiskt anomalifall. En genetisk mutation där celldelningen inte ledde till försämring. Telomerer som vägrade förkortas. Enzymatiska processer som förhindrade oxidering och nedbrytning. En organism som hade besegrat det biologiska åldrandet. Han drack de sista dropparna av spriten ur glaset.

Om han kunde bevisa det, om han kunde få tillgång till ett blodprov eller vävnadsprov, skulle det förändra medicinen för all framtid. Det var den ultimata upptäckten.

Det knackade plötsligt tre hårda, bestämda slag på arbetsrummets tunga ekdörr. Kain hoppade till. Whiskyn han nyss hällt upp skvätte nästan över kanten. Klockan var nästan två på natten. Hela institutionen var mörklagd och låst sedan timmar tillbaka.
Han reagerade instinktivt med att slå ihop datorns lock och lägga handen skyddande över den svarta mappen innan han såg upp mot dörren.
"Ja? Vem där?" ropade han.
Ingen svarade. Bara den dova tystnaden från den tomma korridoren utanför.
Kain reste sig långsamt, gick tvärs över rummet med försiktiga steg och vred om nyckeln. Han drog upp dörren. Korridoren låg öde under det dämpade, surrande lysrörsljuset. Långa skuggor sträckte sig längs de tomma väggarna.
Men på det lilla bordet alldeles bredvid dörrposten, där studenterna brukar lämna sina inlämningsuppgifter, låg någonting som inte haft där att göra bara några minuter tidigare.

Ett tjockt, gräddvitt kuvert av exklusivt papper.
Kain plockade upp det. Det fanns inget frimärke, ingen adressstämpel och inget namn på budet. På baksidan satt ett mörkrött vaxsigill med ett inpräglat märke: en korp som bredde ut sina vingar över ett sekelgammalt svärd.
Han bröt sigillet med tummen och drog ut det tunga kortet. Texten var skriven för hand med svepande, djupsvart bläck.

"Doktor Vantown.
Ert sökande efter svar har inte gått oss förbi. Det är få förunnat att betrakta historien med er skärpa, men vetenskap utan förstahandsobservationsdata är som bekant blott spekulationer. Ni söker svaret på en gåta. Vi erbjuder er möjligheten att ställa era frågor direkt till källan.
En vagn väntar er på stationen i York om tre dagar.
Middagen serveras klockan åtta.

Lucius Ravenscroft
Castle Ravenscroft, North Yorkshire"

Kain kände hur kylan från fönstret plötsligt tycktes ha nådd ända in i hans bröstkorg. Han såg ner på det tunga papperet, sedan ut i den tomma, skumma korridoren.
De visste inte bara vad han höll på med. De visste exakt var han var. Och de hade precis bjudit in honom.

Kapitel 2 – Resan mot de norra grevskapen

Morgonen tre dagar senare var fylld av en tung, grå dimma när tåget rullade ut från King’s Cross Station i London. Kain satt ensam i en förstaklasskupé med den svarta mappen tryckt mot knät. Genom det regnvåta fönstret såg han staden långsamt förvandlas. Londons täta tegelkvarter och sotiga fabriksskorstenar gav vika för förstäder, som i sin tur tunnades ut till öppna, karga fält.
För varje mil tåget rörde sig norrut kändes det som om tiden skruvades tillbaka. Den moderna världens brus tynade bort och ersattes av ett landskap präglat av gamla stengärdesgårdar, ensamma träd och karga heder under en blytung himmel.

Kain kunde inte skaka av sig den krypande känslan av att han gick rakt in i en fälla.
Hur hade de hittat honom? Han hade varit extremt försiktig med sin forskning. Han hade använt krypterade servrar och diskreta förfrågningar till museiarkiven. Och ändå hade brevet levererats direkt till hans dörr mitt i natten.
Någon hade iakttagit honom. Någon hade följt varje steg i hans tankekedja.
När tåget slutligen bromsade in vid stationen i York var klockan drygt tre på eftermiddagen. Dagsljuset höll redan på att svalna till en dyster skymning. Kain klev ut på den dragiga perrongen med sin läderresväska i ena handen och portföljen i den andra. Ånga steg från tågets bromsar och blandade sig med den fuktiga luften.

"Doktor Vantown?"
Rösten var låg, torr och djupt formell.
Kain vände sig om.

Framför honom stod en reslig man klädd i en mörk, kraftig kuskkappa och skärmmössa neddragen över ögonen. Mannens ansikte var magert och skuggat av regnet, och hans blick var helt obetvinglig.
"Jag är Kain Vantown", sade Kain och justerade sina glasögon.
Mannen svarade inte med sitt namn. Han gav bara en kort, knapp nickning och pekade mot den väntande droskan.
"Jag är skickad för att föra er till Castle Ravenscroft", sade kusken med en låg, sträv röst. "Tillåter ni att jag tar er väska?"

Innan Kain hann svara hade kusken sträckt ut sin hand och tagit läderresväskan. Han vände sig om utan ett ord till och började gå mot stationsutgången. Kain hade inget annat val än att följa efter.

Utanför stationen stod en svart, polerad täckt vagn parkerad. Den blänkte i regnet likt en stelnad skalbagge. Kusken öppnade dörren i en tyst gest och Kain klev in. Interiören doftade dyrt, gammalt läder och träpolitur.
Sätena var djupa och sväljande, och så fort dörren slogs igen stängdes allt ljud från omvärlden ute. Det var knäpptyst.
Resan från York skulle ta ett tag, det var Kain beredd på. Vägarna blev allt smalare och knaggligare ju längre in i North York Moors de kom. Träden längs vägkanten sträckte sina avlövade grenar mot skymningshimlen och dimman tätnade tills vagnens svagsvajande lyktor bara skar genom ett ogenomträngligt, vitt dis.
Kain lutade sig tillbaka mot lädersätet och tog fram brevet ur innerfickan på sin kavaj. Han strök med tummen över det mörkröda vaxsigillet. Castle Ravenscroft. Platsen fanns knappt utmärkt på moderna kartor. Det var ett godskomplex som legat avskilt från omvärlden i århundraden, skyddat av sin egen rikedom och sina milsvida ägor.
Plötsligt saktade vagnen ner.
Kain tittade ut genom fönstret. Vagnen svängde in på en smal grusväg och rullade fram mot två enorma, rostiga järngrindar som stod vidvinklade mot mörkret. Grindstolparna var krönta av två uthuggna stenkorpar vars ögon tycktes följa vagnen när den passerade.
Bortom grindarna tog en tät, uråldrig granskog vid. Trädens kronor bildade ett tak över vägen som helt stängde ute det sista svaga kvardröjande ljuset från skymningen. Det kändes som att rulla in i en tunnel av absolut mörker.

Efter ytterligare tio minuter öppnade skogen äntligen upp sig tillräckligt för att Kain skulle kunna skymta toppen av slottet.
Där, på en höjd ovanför en djupt inskuren dalgång, reste sig Castle Ravenscroft.
Byggnaden var enorm.

Kapitel 3 – Huset på berget

"Det regnade den natt då Kain Vantown för första gången skulle se Castle Ravenscroft", tänkte han, nästan road av sin egen vana att redan skriva historien innan den hänt. Men slottet låg fortfarande långt borta. Någon kilometer, minst, gissade han.

Hästarna tvingades skritta långsamt längs den smala skogsvägen som slingrade sig genom det mörka höstlandskapet. Utanför vagnens svagsvajande mässingslyktor var världen kolsvart.
När den tysta kusken plötsligt tvingade hästarna till halt ryckte Kain till, uppslukad som han varit av brevet i sitt knä. "Vi är mitt i skogen", tänkte han.

Kusken svor tyst och drog in tömmarna.
"Något ligger över vägen, sir."

Kain lutade sig fram mot den lilla luckan i vagnens framvägg, den som gav honom en smal glipa av utsikt mot kuskbocken, och pressade ansiktet mot glaset. Genom regnet och den svajande lyktskenet kunde han ana en mörk massa som skar av vägen några meter framför hästarna, men mer än så gick inte att urskilja. Formen försvann in i mörkret innan den hann bli begriplig.
"Jag ser ingenting härifrån", sade han och sjönk tillbaka mot sätet. Han tog sin ficklampa ur väskan.

Kain klev ut i regnet med ficklampan. Ett grovt topparti från en gammal ek hade knäckts och fallit tvärs över körbanan. "En storm", tänkte han. "Det har blåst en storm här." Grenarna spretade åt alla håll som ett spärrområde, alldeles för tätt och vasst för att hästarna skulle kunna kliva över utan att skada benen, och alldeles för högt för att vagnshjulen skulle kunna rulla förbi.
Men när Kain lyste på stammen såg han att trädet inte varit dött. Barken var färsk. Brottytan var vit och våt av sav.
"Det här är inte ett gammalt fall", mumlade han.

Han såg upp mot kuskbocken. Kusken satt blickstilla, sammanpyrt under sitt regnslag. Händerna krampade kring tömmarna och hans ögon flackade oroligt mot det mörka buskaget. Han gjorde inte en ansats till att kliva ner.
"Tänker ni sitta kvar där uppe?" frågade Kain.
Kusken såg inte på honom. "Jag kliver inte av vagnen i den här skogen, sir. Inte i mörkret." Han spottade i gruset. "Det där trädet ligger inte rätt. Inte alls rätt."
Kain skakade på huvudet åt mannens vidskeplighet. Han böjde sig ner, tog ett fast tvåhandsgrepp om den huvudsakliga utväxten där grenen var som smalast, spände benen och hävde. Veden var tung och rå, men med en reell kraftansträngning lyckades han släpa och vrida den grova grenen åt sidan tills körbanan var fri.
Det var när han rätade på sig och torkade svetten och regnet ur pannan som han först lade märke till skogen runt omkring honom. Träden var krokiga, svampangripna och klädda i grå lavar. Hans biologihjärna registrerade automatiskt arterna: Idegran. Mörkgrön, nästan svart, med grenar som förvridna ryggar. Vresbok, med vindlande, krampartade fingrar och skrynkliga löv som vägrade falla. Blixtsprängda ekar med blottad, vit ved i sina ärr, och klibbal, trädet som älskar sumpig mark och vars ved får en blodröd ton när den sågas, som om saven vore röda tårar.
"Vi drar nu", tänkte Kain och gick hastigt tillbaka till vagnen medan skägglaven hängde från grenarna som grå spindelväv.

Regnet föll snett över den svarta träkarossen. Vagnens två lyktor skar svagt genom mörkret, men ljuset åts snabbt upp av dimman. På båda sidor fortsatte de kala träden att resa sig som svarta skelett mot himlen medan hjulen skramlade dovt mot gruset.
Kain hade suttit i vagnen i flera timmar. Gång på gång lutade han sig fram mot den smala glipan i vagnens framvägg, i hopp om att se hur långt de kommit.
Han hade inte sett en enda människa.
Inte ett hus.
Inte ens en väglykta.
Sedan såg han korpen.

Den satt mitt på vägen.
Kusken sträckte tyglarna och vagnen stannade med ett svagt gnisslande.
Fågeln flyttade sig inte.
Kain lutade sig ut genom vagnsfönstret. Korpen vred långsamt på huvudet och betraktade honom genom regnet.
Sedan lyfte den. Den flög lågt över vagnstaket och försvann in bland träden.
Vagnen rullade vidare. Några hundra meter längre fram reste sig en gigantisk järngrind ur dimman.
På den stod ett enda ord format i smidesjärn:
RAVENSCROFT.
Kusken behövde inte kalla på hästarna. Grinden öppnades långsamt av sig själv med ett utdraget, rostigt jämmer.
"Automatik", mumlade Kain för sig själv där inne i mörkret, pannan tryckt mot framrutan. Det lät inte särskilt övertygande när han sade det högt.
Vagnen rullade in. Vägen fortsatte slingra sig, nu kantad av enstaka, väldiga träd i en gles allé, stammar som verkade äldre än resten av landskapet runt omkring. Grenarna mötte varandra högt över vägen och bildade ett tak av knotiga fingrar.

Sedan tog allén slut, lika plötsligt som de börjat, och marken öppnade sig i en vidsträckt, mörk hed som rullade ut åt alla håll bortom slottets murar.

Kain kände hur hästarna saktade in av sig själva, som om även de kände det.
Och nu såg han det.
Där stod huset.
Castle Ravenscroft.

Det var inte ett hus.
Det var en borg som hade bestämt sig för att låtsas vara ett hem.
Nu var det ännu klarare.

En monumental kombination av medeltida fästning och tudor-arkitektur, uppförd i mörk, vittrad sten.

Svarta torn och tinnar sträckte sig mot den nattmörka himlen, och från ett fåtal höga, spetsbågiga fönster sipprade ett varmt, dämpat ljus från levande stearinljus ut i natten. Det fanns inga elektriska utelampor, inga strålkastare, inga spår av modern teknik. Slottet låg där som ett monument över en svunnen tidsålder. En skugga drog förbi bakom det blyinfattade glaset i ett av de övre fönstren, och var borta innan Kain hann se vad den var. Murarna var mörka av regn och ålder, täckta av murgröna som nästan såg svart ut i nattens ljus.
På det högsta tornet satt tre korpar.

Vagnen stannade med ett sista dovt slag från hästarnas hovar. Kusken satt orörlig kvar på bocken framtill, stum och vänd bort i sitt regnslag.
Kain satt kvar en stund. Han hade sett byggnaden på fotografier, men bilderna hade inte gjort den rättvisa.
En rörelse fångade hans blick. En fladdermus flög ut genom ett av de höga fönstren. Sedan en till.
Kain log svagt trots sig själv.
"Naturligtvis."
Han tog sin väska och greppade den svarta mappen innan han steg ur vagnen. På avstånd över hedarna hördes vargarna yla.
Dörren öppnades innan han hann knacka.

En äldre man stod där.
Svart kostym.
Vit skjorta.
Handskar.
Rak hållning.
Mannens ansikte var magert, nästan mejslat ur sten, och fullständigt uttryckslöst.
"Dr. Vantown."
Kain höjde ögonbrynen.
"Ni visste att jag skulle komma?"
"Ja, sir."
"Vem är ni?"
"Mr. Nigel."
"Efternamn?"
Nigel betraktade honom.
"Det har aldrig varit nödvändigt."
Sedan steg han åt sidan.
"Välkommen till Castle Ravenscroft."
Kain gick in.
Dörren stängdes bakom honom.

Kapitel 4 – Middagen i Östra Flygeln

Och för första gången på flera månader glömde han nästan varför han hade kommit.
Entréhallen var enorm.
Golvet var polerad, svart marmor som speglade levande ljus likt en vattenyta. Tunga vinröda sammetsgardiner hängde från taket och blockerade nattens mörker utanför.

I mitten av hallen reste sig en monumental dubbeltrappa i mörkbetsad ek. Den började som en bred, majestätisk avsats innan den klövs i två svängda armar som försvann upp i galleriets skuggor på nästa våning. Längs varje trappsteg löpte en tjock, blodröd löpare, förankrad med tunga mässingsstänger som blänkte dämpat i mörkret. Mattan var så djup att den slukade alla stegljud.

Överallt fanns konst.
Kain stannade framför en målning.
William Blake. "The Great Red Dragon and the Woman Clothed with the Sun."
Han hade sett den på museum.
Han hade stått framför den bakom glas.
Han såg på målningen.
Sedan på Nigel.
"Den där är..."
"Ja."
"Jag har sett originalet på museum."
Nigel tittade på honom.
"Tro mig, doktor."
En liten paus.
"Alla andra är återskapanden eller förfalskningar."
Kain stirrade på honom. "Ni menar att..." sa han med en förvirrad röst innan Nigel avbröt honom.
"Familjen Ravenscroft köpte den direkt av Blake."
Nigel fortsatte genom hallen som om samtalet aldrig hade ägt rum. Kain följde efter.
Musiken kom någonstans uppifrån.
Piano.
Bach.
Goldbergvariationerna.
Ton för ton fyllde huset.
Kain såg upp mot den stora trappan.
"Vem spelar?"
"Mr. Ravenscroft."
"Nu?"
"Han spelar alltid när han arbetar."
Kain stannade.
"Vad arbetar han med?"
Nigel svarade inte.
De passerade en öppen dörr.
Där inne stod en lång rad marmorskulpturer.
Grekiska.
Romerska.
Renässans.
Kain såg en som han kände igen.
Han gick fram.
"Det där är omöjligt."
Nigel stannade.
"Det ordet används aldrig här."
Kain betraktade statyn.
"Den här finns i Florens."
"En kopia finns i Florens."
"Nej."
Kain lade handen mot marmorn.
"Jag har sett den."
"Det har ni säkert."
"Det här är originalet?"
Nigel log för första gången.
"Nu börjar ni förstå."

Matsalen låg längst bort i den östra flygeln. Mitt i rummet stod ett enormt, mörkt träbord för tolv personer, dukat med en nästan kirurgisk precision. En rad av tunga silverljusstakar kaste ett dämpat ljus över benporslinet, de skarpa silverbesticken och kristallglasen. Tygservetterna låg perfekt vikta i sina silverringar. Tre personer satt redan till bords, två män och en kvinna.

När Kain klev in reste sig mannen och kvinnan i ordförandeändan.
Mannen hade mörkt hår och ett blekt, utmejslat ansikte. Han bar en svart, skräddarsydd kostym utan smycken eller överflödiga detaljer. Han såg inte ut som en gammal man. Han såg ut som en man som aldrig haft någon anledning att bli gammal.

Kvinnan bredvid honom var lika blek. Hennes mörkröda hår föll mjukt och slutade precis under ena axeln och bildade en stark kontrast mot den elfenbensfärgad klänningen.
Hon log mot honom.
"Dr. Vantown", sade mannen.
Kain stannade till. "Mr. Ravenscroft."
"Lucius", rättade mannen lågmält och visade mot kvinnan. "Min hustru, Angelica."
"Det är ett nöje", sade Kain.
"Det återstår att se", svarade hon med ett leende som inte riktigt nådde ögonen.
Kain satte sig till bords och nickade mot den andre mannen som satt kvar längre ner vid bordet. Han såg ut att vara omkring fyrtio år, med kort brunt hår, glasögon och en välskuren grå kostym.
"Mr. Vantown", sade Lucius och lutade sig tillbaka. "Låt mig presentera Gideon Vance."
Mannen i glasögon reste sig och sträckte formellt fram handen. "Välkommen till Castle Ravenscroft. Jag är familjens advokat."
Kain tog hans hand. Greppet var torrt och fast. "Gideon Vance."
"Ja. Vance & Partners", sade advokaten och släppte Kains hand. "Vi har företrätt familjen i... en ganska lång tid."

Kain lät blicken svepa över rummet.
Längs ena väggen sprakade en mäktig öppen spis och kastade ett levande, orange sken över stenväggarna. I det höga taket svajade en enorm ljuskrona av smide sakta, som om en osynlig vindpust fått den i rörelse. Han noterade omedelbart ett genomgående mönster i inredningen: svart, djuprött, lila, mörkt sotat trä, poleret silver och bystar i benvitt Carraramarmor. Ingenting var tillfälligt. Allt var komponerat. Men allt kändes samtidigt antikt. Sekelgammalt.

Nigel började servera.
Maten var absurd.
Vaktelägg.
Tryffel.
Ostron.
Vilt.
Färska fikon.
En ost som Kain inte kunde identifiera.
Och vin och champagne.
Kain såg på Lucius.
"Ni visste vad jag ville prata om."
"Ja."
"Ni har läst mina arbeten."
"De flesta."
"Det är omöjligt."
Lucius höjde sitt glas.
"Återigen detta ord."
Angelica skrattade lågt.
Kain tog fram en mapp.
"Jag har dokument."
"Det har jag också."
"Dokument från 1600-talet."
"Gamla dokument," sa Lucius nästan skämtsamt imponerad.
"Med ert namn. Och ert familjevapen."
Lucius skar lugnt av en bit kött. "Ravenscroft är ett gammalt namn. Vapnet likaså."
"Med porträtt."
Lucius tittade upp för första gången.
"Det börjar bli intressant."
Kain öppnade mappen och lade fram det första fotografiet. Det föreställde en målning av en man. Samma ansikte. Samma blick. Samma Lucias Ravenscroft.
Han lade fram ett andra fotografi. 1700-tal. Samma ansikte igen.
Ett tredje. 1800-tal.
Ett fjärde. 1900-tal.
Lucias betraktade bilderna en kort sekund innan han såg på Kain. "Ni har gjort er hemläxa, doktor. Män i vår familj har alltid haft en stark familjeprägel. Starka gener."

Angelica lade långsamt ner sin gaffel.
Musiken hade slutat.
Någonstans långt bort i huset slag en klocka elva.

Kapitel 5 – De vet att jag vet

Tystnaden som följde var tyngre än musiken hade varit.
Angelica studerade samtalet. Lucius satt orörlig med vinglaset i handen. Gideon Vance betraktade också dem båda över kanten på sina glasögon, men av sin egen plikt.
Kain lät fotografierna ligga kvar på den vita duken. Fyra ansikten. Fyra århundraden. Samma man.
"Starka gener", upprepade han tyst. "Det är vad ni kallar det."
Lucius log knappt märkbart.
"Det är vad de flesta kallar det."
"De flesta har fel."
Angelica lutade sig fram en aning. Ljusen från silverljusstakarna lade mjuka skuggor under hennes kindben.
"Och ni tror er veta bättre, doktor Vantown?" frågade hon. Kain hade aldrig sett en så vacker kvinna i hela sitt liv. Han svalde, men var här med en uppgift. "Jag tror att jag har sett tillräckligt för att ställa rätt frågor."
Nigel fyllde på vin utan att bli ombedd. Rött. Mörkt. Nästan svart i det dämpade ljuset. Han försvann sedan lika tyst som han kommit.
Kain skar en bit av viltköttet på sin tallrik, lade ner besticken och såg ut över bordet.

"Ravenscroft...", sade han långsamt. "Det är ett intressant namn. Har ni någon koppling till Ravenscroft Asylum i USA?"
Gideon Vance höjde ögonbrynen bakom sina glasögon och lade händerna tillrätta bredvid sin tallrik.
"Släkten Ravenscroft har haft skolor, sjukhus och bibliotek uppkallade efter sig i århundraden", sade advokaten med sin släta, yrkesmässiga röst. "Familjestiftelsen har en lång historia av generösa donationer runt om i världen."
"Men då måste ni ha hört talas om det som hände där", fortsatte Kain och fäste blicken på Lucius. "Förra året."
Lucius tog en långsam klunk av sitt österrikiska Pinot Noir. Glasets kristall blänkte i ljuset från silverljusstakarna.
"Tyvärr är jag inte särskilt insatt i vad som händer i omvärlden", svarade Lucius svalt. "Inte förrän tjänstefolket börjar viska i korridorerna."
Kain skrattade osäkert.
"Jag tror staden hette Mourning Creek", fortsatte Kain. "En journalist skulle undersöka institutet. Vittnen är helt säkra på att han och en kvinna kom ut därifrån levande, men ingen har sett dem sedan dess."
Lucius blev tyst ett ögonblick. Han ställde långsamt ner sitt vinglas mot den vita duken.
Sedan log han. Det var ett litet, svårtytt leende.
"Amerika, sade ni?"
"Ja", svarade Kain. "New England."
"Då har namnet kommit längre än jag insåg", sade Lucius lågmält. Han lade besticken med en tyst klang bredvid sin tallrik. "Vårt inflytande sträcker sig huvudsakligen genom Europa."
En kort, tung paus lägrade sig över matsalen. Musiken från övre däck tycktes för ett ögonblick dämpas.
"Vi lämnar det här dystra samtalsämnet", avslutade Lucius. Tonen lämnade inget utrymme för vidare frågor.

Angelica reste sig långsamt. "Herr Vance, skulle ni vara snäll och visa doktor Vantown till hans rum? Han har rest långt."
Gideon nickade och reste sig omedelbart.
Kain tvekade.
"Vi har inte pratat färdigt."
"Nej", sade Lucius stilla. "Det har vi inte."
Han mötte Kains blick över bordet.
"Men vissa samtal mår bäst av att föras i dagsljus. Eller i varje fall i ett annat ljus än det här."
Angelica gick fram till Kain. Hennes parfym var diskret, nästan medicinsk. Nästan hypotisk. Något Kain inte kunde placera.
"Ni kommer att sova i östra flygeln", sade hon med bestämd röst. "Samma våning som biblioteket. Om ni får svårt att somna finns det gott om läsning. Mycket av den är..." hon pausade och hennes ögon blev stränga. "... gammal." Sedan log hon igen lika snabbt. "Precis som ni verkar uppskatta."
"Jag visar vägen. Nigel är trött", hördes från sidan och Kain kollade mot Gideon. "Vad ler du åt?", tänkte han.
De såg på varandra och med en tyst suck följde Kain Gideons utsträckta arm och gick med honom ut ur matsalen. Bakom dem hörde han hur stolar sköts tillbaka, hur porslin klangade svagt. När de nådde den stora trappan vände han sig om en sista gång. Lucius stod kvar vid bordet. Angelica hade ställt sig bredvid honom.
Deras ansikten var vända mot varandra, men de talade inte.
I det dämpade ljuset såg de ut som två figurer på en gammal målning. Orörliga. Väntande.
Gideon Vance rensade halsen.
"Härifrån, doktor."

De gick ut i hallen och uppför den blodröda löparen. Varje steg sjönk ner i den tjocka mattan utan ljud. På väggen längs trappan hängde fler porträtt. Män och kvinnor med samma bleka hy, samma mörka ögon, samma svagt asymmetriska ögonbryn. Ingen av dem log.
På tredje våningen stannade Gideon utanför en tung ekdörr.
"Här. Nigel har redan burit upp er väska. Frukost serveras klockan nio. Herr Ravenscroft önskar att ni tar den i biblioteket." Han öppnade dörren och steg åt sidan.
Rummet var stort och kallt. En fyrposter-säng med mörkgröna sammetsöverdrag. Ett skrivbord av mörkt trä. En öppen spis där en eld redan brann. På nattduksbordet stod en karaff med vatten och ett glas. Inget mer.
Kain gick in. Gideon stängde dörren bakom honom med en mjuk, definitiv klickning.
Han stod stilla en stund och lyssnade.
Huset var tyst.
"För tyst", tänkte han.
Han tog ett djupt andetag, gick fram till fönstret, drog undan den tunga gardinen och såg ut.
Hedarna låg svarta under den regntunga himlen. Långt borta glimmade något som kunde ha varit lyktor... eller ögon.
På det högsta tornet åt sidan satt fortfarande tre korpar, orörliga mot vinden.
Kain andades ut mot glaset. Andedräkten han stötte ut lämnade ingen spårbar ring av dimma på glaset.
Han vände sig om, öppnade den svarta mappen och lade ut fotografierna på skrivbordet igen.
Samma ansikte.
Samma blick.
Han tog fram sin anteckningsbok och skrev bara en enda mening:
"De vet att jag vet... Och de är inte rädda."
Utanför började vargarna yla igen.
Närmare den här gången.

Kapitel 6 – En spegel av blodet

Morgonljuset över North Yorkshires hedar var inte ett täcke av guld, utan en fuktig, grå hinnslöja som långsamt åt sig igenom de tunga sammetsgardinerna i Kains sovrum.
När Kain vaknade satt han fortfarande upprätt i länstolen med anteckningsboken i knäet och bläcket från sin sista mening torr mot papperet. Hans nacke var stel, och i munnens smak låg en bitter ton av gammalt te och utmattning.

"De vet att jag vet... Och de är inte rädda."
Kain läste raden han skrivit under nattens panik. I det kalla, nyktra morgonljuset kändes orden inte längre som en skarp deduktion. De kändes hysteriska. Löjliga. Som minnesanteckningar från en feberdröm.
Han reste sig tungt, gick fram till fönstret och drogs reflexmässigt mot rutan. Han andades ut.
Den här gången spred sig en grå, fuktig hinna av imma över glaset omedelbart.
Kain stod kvar och stannade med blicken på den lilla cirkeln. Han förde fingret mot fuktstrimman och suddade ut den. Givetvis bildades det imma. I natt hade han varit så spänd att han hållit andan, eller så hade fönstret helt enkelt nått en annan temperatur efter att den sprakande brasan i kaminen slocknat. Människors andedräkt upphör inte att bilda imma bara för att man befinner sig i ett gammalt slott. Vad hade han egentligen trott? Att fysikens lagar upphört att gälla för att han var trött?
Han skakade på huvudet åt sig själv och förde handen över ansiktet. "Du förlorar förståndet, Vantown."

Nere i den stora matsalen lyste ett mjukt, alldeles vardagligt ljus från de höga bågfönstren. Frukostbordet var dukat med silverbestick, färskpressad juice, ångande kaffe, varma scones och marmelad i slipade glasskålar.
Vid kortändan stod en äldre kvinna i korrekt, stärkt förkläde och fyllde på en porslingskanna.
"God morgon, sir", sa hon med en trevlig, lokal Yorkshire-dialekt och nickade vänligt. "Jag hoppas att ni har sovit gott? Lord Ravenscroft lät hälsa att han beklagar att han inte kan göra er sällskap till frukosten. Hans tillstånd gör tyvärr att morgonsolen framkallar svår migrän och hudinflammation."
Kain blinkade. "Hans... tillstånd?"
"En mycket sällsynt överkänslighet", förklarade kvinnan medan hon räckte honom en tygservett. "Familjen har drabbats av det i generationer. Han tillbringar förmiddagarna i skuggade rum, men han ser mycket fram emot era samtal i biblioteket i eftermiddag. Och fru Ravenscroft är i växthuset om ni önskar ett glas te senare."

Kain satte sig långsamt ned vid det dukade bordet. Kaffet var rykande varmt och smakade utmärkt. Sconesen var nybakade. Kvinnan, som presenterade sig som Mrs. Higgins och hade arbetat på slottet i trettiofem år, pratade obehindrat om takläckan i västra flygeln, om hur svårt det var att få tag på dugliga trädgårdsmästare nu för tiden, och om hur snäll och generös Lord Lucius alltid var mot sin personal.
"Han är en tystlåten herre, absolut", sa Mrs. Higgins med ett milt leende medan hon torkade av skänken. "Och att förlora sin far i så ung ålder sätter sina spår. Men ingen kan önska sig en bättre husbonde."
Kain tuggade långsamt. Han kände hur skammen över nattens tankar sakta växte i bröstet.
Läkemedel. Ljuskänslighet. En gammal, adlig släkt med ärftliga defekter och en isolerad livsstil. Det förklarade allt. Blekheten, de mörka glasögonen, de tunga gardinerna, avståndet till bygden. Det var inget demoniskt. Det var tragisk, mänsklig medicin.

Och fotografierna?
Kain sträckte sig efter sin kaffekopp. Samma ansikte. Samma blick. Men hur många gånger hade han inte själv sett porträtt på historiska fakulteten där barnbarnsbarn var slående lika sina förfäder från 1800-talet? Det var ju hela grunden i genetik! Släkten Ravenscroft var inavlad och isolerad. Sjuttonhundratalsporträttet på Lucius farfars far visade helt enkelt samma dominanta, skarpa drag som Lucius själv ärvt. Det var inte samma man. Det var bara en spegel av blodet.

Efter frukosten gick Kain ut i den stenlagda innergården. Den kalla luften bet i kinderna, men den var frisk och rensade bort de sista feberdrömmarna.
Vid slutet av den stensatta gången låg ett inglasat orangeri. Genom de imfyllda rutorna kunde Kain se konturerna av en kvinna. Han tvekade ett ögonblick innan han sköt upp den tunga gjutjärnsdörren.
Angelica Ravenscroft stod vid ett långt bord av marmor, klädd i en enkel men elegant klänning med ett förkläde över. Hon beskärde rosenbuskar med en liten trädgårdssax. När dörren öppnades vände hon sig om och log.
Det fanns ingen kyla i det leendet. Det var varmt, lite reserverat, men helt och hållet mänskligt. I dagsljuset genom orangeriets glas, om än dämpat av molnen, såg hon inte ut som någon uråldrig varelse. Hon såg bara ut som en extraordinärt vacker, något blek ung kvinna som tyckte om sina växter.
"Mr. Vantown", sa hon och lade ifrån sig saxen. "Ni hittade ut. Jag hoppas att rummet var varmt nog? Slottet har en tendens att hålla kvar nattkylan."
"Det... det var alldeles utmärkt, tack", stammade Kain. Han kände sig plötsligt löjlig i sin tunga kavaj. "Mrs. Higgins tog mycket väl hand om mig."
"Skönt att höra." Angelica gick fram mot honom och sträckte ut en hand. När Kain tog den för att hälsa förväntade han sig den iskalla, livlösa beröringen från igår kväll.
Men hennes hand var helt normal. Sval, javisst, det var trots allt bara några grader i orangeriet, men fuktig från jorden och med en märkbar, mjuk pulsering när hennes fingrar mötte hans.
Kain frös till ett kort sekund. Hon har en puls. Han kände den mot sin egen handyta. En helt vanlig, mänsklig hjärtslagstakt.
"Ni ser skakad ut, Mr. Vantown", sa hon och granskade honom med mörka, medkännande ögon. "Har nattens hundar skrämt er? Vargflocken på hedarna har varit ovanligt högljudd den här veckan. Lucius planerar att be skogsvaktaren se över stängslen."
"Hundar..." upprepade Kain. "Ja. Jag... jag trodde det var vargar."
Angelica skrattade till. Ett litet, pärlande ljud. "Vargar i England på 1900-talet? Nej, käre nattgäst. Det är bara förvildade hushundar och korsa raserna från gårdarna längre ned. Men de låter hemska i dimman, det medger jag."

Kain stod tyst kvar.
Förvildade hundar. Medicinsk ljuskänslighet. Familjelikhet på gamla foton. En husmor som lagar scones. En hustru med fuktiga fingrar och mätbar puls.
Varje enskild pusselbit från i natt, allt som fått hans hjärta att bulta av skräck och fått honom att skriva "De vet att jag vet", föll sönder framför honom som torr sand.
Han var ingen detektiv i en gotisk roman. Han var en överarbetad, sömnlös akademiker från King’s College som drabbats av glesbygdspanik och låtit sin egen livliga fantasi springa iväg med honom.
"Jag ber om ursäkt", sa Kain och försökte tvinga fram ett skratt. "Jag antar att stadslivet har gjort mig lättskrämd."
"Det är helt förståeligt", sa Angelica mjukt och rörde vid en rosenknopp. "Ravenscroft kan kännas överväldigande i början. Men ge det några dagar. När ni sitter i biblioteket med Lucius kommer ni att märka att det här bara är ett gammalt hus med för mycket historia."

Senare på eftermiddagen satt Kain i det gigantiska biblioteket. Lucius klev in från en sidodörr, klädd i en mörk sammetskavaj. Han såg fortfarande något dämpad ut av sin ljuskänslighet, men han rörde sig med en artig, trött elegans.
Lucius skänkte Kain ett glas sherry, satte sig i läderfåtöljen gentemot och började samtala om 1500-talets manuskript.
Lucius var briljant. Hans kunskap om gamla latinska texter var djupare än någon professors på King's College. Han drack av sitt vin, skämtade lågmält och berömde Kains historiska analys. När Lucius sträckte sig fram för att räcka över en gammal volym, möttes deras fingrar hastigt. Lucius hand var helt vanlig. Kain ville intala sig att den varit lika kall som Lucius var blek. Som Kain mindes gårdagen. Sval från rummets drag, men med det fasta, starka greppet hos en man av kött och blod.
När Kain smuttade på sin sherry och såg den bildade, generösa adelsmannen framför sig kände han en enorm våg av skam skölja över sig.
Det fanns inga monster här. Det fanns bara historia.
Kain lutade sig tillbaka i fåtöljen, tog upp sin penna och började göra anteckningar med en nyfunnen ro. Alla nattens hjärnspöken var som bortblåsta. Han var trygg. Det här var bara en isolerad, något udda familj med ett gammalt arkiv.
Lucius lutade sig fram och tände pipan med en tändsticka från spisen. Eldsljuset kastade varma, levande skuggor över hans ansikte, och han nickade uppmuntrande mot Kains anteckningsblock.
"Jag är oerhört glad att ni tackade ja till min inbjudan, Mr Vantown", sa Lucius mjukt. "Arkivet är stort, och jag tror att ni kommer att hitta saker här som kommer att sysselsätta er i veckor. Kanske till och med förändra er syn på historien."
Kain log. Han log för första gången, sedan han kom till Castle Ravenscroft, med ett helt ärligt leende.
"Det tror jag också, Lord Ravenscroft", sa Kain och doppade pennan i bläcket. "Jag ser verkligen fram emot att börja arbeta på allvar i morgon."

Någonstans djupare in i slottet slog en tung pendelklocka ett moland slag. Utanför fönstren började skymningen långsamt falla medan klockan blev senare. Inne i biblioteket var brasan varm, sällskapet trevligt och mysteriet från gårdagens natt helt utraderat.
Kain Vantown kände en varmhet komma över honom. Det var trevligt. Till och med mysigt. Och imorgon så skulle han utforka biblioteket. Kain Vantown var redo att börja forska.

Kapitel 7 – To be continued...

Fortsättning följer...