The Raven (1845)
Once upon a midnight dreary, while I pondered, weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten lore—
While I nodded, nearly napping, suddenly there came a tapping,
As of some one gently rapping, rapping at my chamber door.
“’Tis some visitor,” I muttered, “tapping at my chamber door—
Only this and nothing more.
Ah, distinctly I remember it was in the bleak December;
And each separate dying ember wrought its ghost upon the floor.
Eagerly I wished the morrow;—vainly I had sought to borrow
From my books surcease of sorrow—sorrow for the lost Lenore—
For the rare and radiant maiden whom the angels name Lenore—
Nameless here for evermore.
And the silken, sad, uncertain rustling of each purple curtain
Thrilled me—filled me with fantastic terrors never felt before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood repeating
“’Tis some visitor entreating entrance at my chamber door—
Some late visitor entreating entrance at my chamber door;—
This it is and nothing more.”
Presently my soul grew stronger; hesitating then no longer,
“Sir,” said I, “or Madam, truly your forgiveness I implore;
But the fact is I was napping, and so gently you came rapping,
And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door,
That I scarce was sure I heard you”—here I opened wide the door;—
Darkness there and nothing more.
Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing,
Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before;
But the silence was unbroken, and the stillness gave no token,
And the only word there spoken was the whispered word, “Lenore?”
This I whispered, and an echo murmured back the word, “Lenore!”—
Merely this and nothing more.
Back into the chamber turning, all my soul within me burning,
Soon again I heard a tapping somewhat louder than before.
“Surely,” said I, “surely that is something at my window lattice;
Let me see, then, what thereat is, and this mystery explore—
Let my heart be still a moment and this mystery explore;—
’Tis the wind and nothing more!”
Open here I flung the shutter, when, with many a flirt and flutter,
In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore;
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door—
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door—
Perched, and sat, and nothing more.
Then this ebony bird beguiling my sad fancy into smiling,
By the grave and stern decorum of the countenance it wore,
“Though thy crest be shorn and shaven, thou,” I said, “art sure no craven,
Ghastly grim and ancient Raven wandering from the Nightly shore—
Tell me what thy lordly name is on the Night’s Plutonian shore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
Much I marvelled this ungainly fowl to hear discourse so plainly,
Though its answer little meaning—little relevancy bore;
For we cannot help agreeing that no living human being
Ever yet was blessed with seeing bird above his chamber door—
Bird or beast upon the sculptured bust above his chamber door,
With such name as “Nevermore.”
But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing farther then he uttered—not a feather then he fluttered—
Till I scarcely more than muttered “Other friends have flown before—
On the morrow he will leave me, as my Hopes have flown before.”
Then the bird said “Nevermore.”
Startled at the stillness broken by reply so aptly spoken,
“Doubtless,” said I, “what it utters is its only stock and store
Caught from some unhappy master whom unmerciful Disaster
Followed fast and followed faster till his songs one burden bore—
Till the dirges of his Hope that melancholy burden bore
Of ‘Never—nevermore’.”
But the Raven still beguiling all my fancy into smiling,
Straight I wheeled a cushioned seat in front of bird, and bust and door;
Then, upon the velvet sinking, I betook myself to linking
Fancy unto fancy, thinking what this ominous bird of yore—
What this grim, ungainly, ghastly, gaunt, and ominous bird of yore
Meant in croaking “Nevermore.”
This I sat engaged in guessing, but no syllable expressing
To the fowl whose fiery eyes now burned into my bosom’s core;
This and more I sat divining, with my head at ease reclining
On the cushion’s velvet lining that the lamp-light gloated o’er,
But whose velvet-violet lining with the lamp-light gloating o’er,
She shall press, ah, nevermore!
Then, methought, the air grew denser, perfumed from an unseen censer
Swung by Seraphim whose foot-falls tinkled on the tufted floor.
“Wretch,” I cried, “thy God hath lent thee—by these angels he hath sent thee
Respite—respite and nepenthe from thy memories of Lenore;
Quaff, oh quaff this kind nepenthe and forget this lost Lenore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!—
Whether Tempter sent, or whether tempest tossed thee here ashore,
Desolate yet all undaunted, on this desert land enchanted—
On this home by Horror haunted—tell me truly, I implore—
Is there—is there balm in Gilead?—tell me—tell me, I implore!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Prophet!” said I, “thing of evil!—prophet still, if bird or devil!
By that Heaven that bends above us—by that God we both adore—
Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn,
It shall clasp a sainted maiden whom the angels name Lenore—
Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Lenore.”
Quoth the Raven “Nevermore.”
“Be that word our sign of parting, bird or fiend!” I shrieked, upstarting—
“Get thee back into the tempest and the Night’s Plutonian shore!
Leave no black plume as a token of that lie thy soul hath spoken!
Leave my loneliness unbroken!—quit the bust above my door!
Take thy beak from out my heart, and take thy form from off my door!”
Quoth the Raven “Nevermore.”
And the Raven, never flitting, still is sitting, still is sitting
On the pallid bust of Pallas just above my chamber door;
And his eyes have all the seeming of a demon’s that is dreaming,
And the lamp-light o’er him streaming throws his shadow on the floor;
And my soul from out that shadow that lies floating on the floor
Shall be lifted—nevermore!
Una vez, al filo de una lúgubre media noche,
mientras débil y cansado, en tristes reflexiones embebido,
inclinado sobre un viejo y raro libro de olvidada ciencia,
cabeceando, casi dormido,
oyóse de súbito un leve golpe,
como si suavemente tocaran,
tocaran a la puerta de mi cuarto.
“Es -dije musitando- un visitante
tocando quedo a la puerta de mi cuarto.
Eso es todo, y nada más.”
¡Ah! aquel lúcido recuerdo
de un gélido diciembre;
espectros de brasas moribundas
reflejadas en el suelo;
angustia del deseo del nuevo día;
en vano encareciendo a mis libros
dieran tregua a mi dolor.
Dolor por la pérdida de Leonora, la única,
virgen radiante, Leonora por los ángeles llamada.
Aquí ya sin nombre, para siempre.
Y el crujir triste, vago, escalofriante
de la seda de las cortinas rojas
llenábame de fantásticos terrores
jamás antes sentidos. Y ahora aquí, en pie,
acallando el latido de mi corazón,
vuelvo a repetir:
“Es un visitante a la puerta de mi cuarto
queriendo entrar. Algún visitante
que a deshora a mi cuarto quiere entrar.
Eso es todo, y nada más.”
Ahora, mi ánimo cobraba bríos,
y ya sin titubeos:
“Señor -dije- o señora, en verdad vuestro perdón imploro,
mas el caso es que, adormilado
cuando vinisteis a tocar quedamente,
tan quedo vinisteis a llamar,
a llamar a la puerta de mi cuarto,
que apenas pude creer que os oía.”
Y entonces abrí de par en par la puerta:
Oscuridad, y nada más.
Escrutando hondo en aquella negrura
permanecí largo rato, atónito, temeroso,
dudando, soñando sueños que ningún mortal
se haya atrevido jamás a soñar.
Mas en el silencio insondable la quietud callaba,
y la única palabra ahí proferida
era el balbuceo de un nombre: “¿Leonora?”
Lo pronuncié en un susurro, y el eco
lo devolvió en un murmullo: “¡Leonora!”
Apenas esto fue, y nada más.
Vuelto a mi cuarto, mi alma toda,
toda mi alma abrasándose dentro de mí,
no tardé en oír de nuevo tocar con mayor fuerza.
“Ciertamente -me dije-, ciertamente
algo sucede en la reja de mi ventana.
Dejad, pues, que vea lo que sucede allí,
y así penetrar pueda en el misterio.
Dejad que a mi corazón llegue un momento el silencio,
y así penetrar pueda en el misterio.”
¡Es el viento, y nada más!
De un golpe abrí la puerta,
y con suave batir de alas, entró
un majestuoso cuervo
de los santos días idos.
Sin asomos de reverencia,
ni un instante quedo;
y con aires de gran señor o de gran dama
fue a posarse en el busto de Palas,
sobre el dintel de mi puerta.
Posado, inmóvil, y nada más.
Entonces, este pájaro de ébano
cambió mis tristes fantasías en una sonrisa
con el grave y severo decoro
del aspecto de que se revestía.
“Aun con tu cresta cercenada y mocha -le dije-.
no serás un cobarde.
hórrido cuervo vetusto y amenazador.
Evadido de la ribera nocturna.
¡Dime cuál es tu nombre en la ribera de la Noche Plutónica!”
Y el Cuervo dijo: “Nunca más.”
Cuánto me asombró que pájaro tan desgarbado
pudiera hablar tan claramente;
aunque poco significaba su respuesta.
Poco pertinente era. Pues no podemos
sino concordar en que ningún ser humano
ha sido antes bendecido con la visión de un pájaro
posado sobre el dintel de su puerta,
pájaro o bestia, posado en el busto esculpido
de Palas en el dintel de su puerta
con semejante nombre: “Nunca más.”
Mas el Cuervo, posado solitario en el sereno busto.
las palabras pronunció, como virtiendo
su alma sólo en esas palabras.
Nada más dijo entonces;
no movió ni una pluma.
Y entonces yo me dije, apenas murmurando:
“Otros amigos se han ido antes;
mañana él también me dejará,
como me abandonaron mis esperanzas.”
Y entonces dijo el pájaro: “Nunca más.”
Sobrecogido al romper el silencio
tan idóneas palabras,
“sin duda -pensé-, sin duda lo que dice
es todo lo que sabe, su solo repertorio, aprendido
de un amo infortunado a quien desastre impío
persiguió, acosó sin dar tregua
hasta que su cantinela sólo tuvo un sentido,
hasta que las endechas de su esperanza
llevaron sólo esa carga melancólica
de “Nunca, nunca más.”
Mas el Cuervo arrancó todavía
de mis tristes fantasías una sonrisa;
acerqué un mullido asiento
frente al pájaro, el busto y la puerta;
y entonces, hundiéndome en el terciopelo,
empecé a enlazar una fantasía con otra,
pensando en lo que este ominoso pájaro de antaño,
lo que este torvo, desgarbado, hórrido,
flaco y ominoso pájaro de antaño
quería decir graznando: “Nunca más,”
En esto cavilaba, sentado, sin pronunciar palabra,
frente al ave cuyos ojos, como tizones encendidos,
quemaban hasta el fondo de mi pecho.
Esto y más, sentado, adivinaba,
con la cabeza reclinada
en el aterciopelado forro del cojín
acariciado por la luz de la lámpara;
en el forro de terciopelo violeta
acariciado por la luz de la lámpara
¡que ella no oprimiría, ¡ay!, nunca más!
Entonces me pareció que el aire
se tornaba más denso, perfumado
por invisible incensario mecido por serafines
cuyas pisadas tintineaban en el piso alfombrado.
“¡Miserable -dije-, tu Dios te ha concedido,
por estos ángeles te ha otorgado una tregua,
tregua de nepente de tus recuerdos de Leonora!
¡Apura, oh, apura este dulce nepente
y olvida a tu ausente Leonora!”
Y el Cuervo dijo: “Nunca más.”
“¡Profeta! -exclamé-, ¡cosa diabólica!
¡Profeta, sí, seas pájaro o demonio
enviado por el Tentador, o arrojado
por la tempestad a este refugio desolado e impávido,
a esta desértica tierra encantada,
a este hogar hechizado por el horror!
Profeta, dime, en verdad te lo imploro,
¿hay, dime, hay bálsamo en Galaad?
¡Dime, dime, te imploro!”
Y el cuervo dijo: “Nunca más.”
“¡Profeta! -exclamé-, ¡cosa diabólica!
¡Profeta, sí, seas pájaro o demonio!
¡Por ese cielo que se curva sobre nuestras cabezas,
ese Dios que adoramos tú y yo,
dile a esta alma abrumada de penas si en el remoto Edén
tendrá en sus brazos a una santa doncella
llamada por los ángeles Leonora,
tendrá en sus brazos a una rara y radiante virgen
llamada por los ángeles Leonora!”
Y el cuervo dijo: “Nunca más.”
“¡Sea esa palabra nuestra señal de partida
pájaro o espíritu maligno! -le grité presuntuoso.
¡Vuelve a la tempestad, a la ribera de la Noche Plutónica.
No dejes pluma negra alguna, prenda de la mentira
que profirió tu espíritu!
Deja mi soledad intacta.
Abandona el busto del dintel de mi puerta.
Aparta tu pico de mi corazón
y tu figura del dintel de mi puerta.
Y el Cuervo dijo: “Nunca más.”
Y el Cuervo nunca emprendió el vuelo.
Aún sigue posado, aún sigue posado
en el pálido busto de Palas.
en el dintel de la puerta de mi cuarto.
Y sus ojos tienen la apariencia
de los de un demonio que está soñando.
Y la luz de la lámpara que sobre él se derrama
tiende en el suelo su sombra. Y mi alma,
del fondo de esa sombra que flota sobre el suelo,
no podrá liberarse. ¡Nunca más!
En gång i en midnatt dyster, medan svag och trött jag grubblade
Över gamla, glömda skrifter fyllda utav märklig lärdom,
När jag nästan satt och slumrade, hördes plötsligt något knacka,
Som om någon försiktigt knackade på min dörr i hemlighet.
”Det är bara någon gäst,” jag viskade, ”som knackar i all hemlighet —
Bara det och inget mer.”
Ah, jag minns det så väl, det hände i december, kall och sträng,
Varje glödande kolstycke kastade sin skugga mot min säng.
Längtansfullt jag bidade morgonen; förgäves sökte jag tröst
Ur mina böcker mot sorgen — sorgen för min förlorade Lenore,
För den sällsamma och strålande mön som änglarna kallar Lenore —
Namnlös här för evigt mer.
Och den sidenmjuka, osäkra, lila prasslet i varje gardin
Fyllde mig med fantastiska fasor jag aldrig känt i själen min;
Så för att stilla mitt bultande hjärta stod jag kvar och upprepade ord:
”Det är bara en gäst som ber om tillträde vid min dörr på denna jord —
Någon sen gäst som ber om tillträde vid min dörr på denna jord; —
Detta är det och inget mer.”
Självbehärskningen återvände då, och utan tvekan i min röst:
”Herre,” sade jag, ”eller fru, jag ber er genast om förlåtelse och tröst;
Men faktum var att jag slumrade, och så försiktigt kom ni med er knackning,
Och så svagt kom ni med er knackning på min dörr i stum betraktning,
Att jag knappt var säker på att jag hörde er” — här slog jag dörren vid: —
Mörker där och inget mer.
Djupt in i detta mörker blickade jag länge, stod i häpnad och skräck,
Drömde drömmar ingen dödlig någonsin vågat drömma i sin skräck;
Men tystnaden var obruten, och mörkret gav intet tecken eller spår,
Det enda ord som viskades där var det viskade ordet ”Lenore?”
Detta viskade jag, och ett eko återkastade ordet ”Lenore!” —
Bara detta och inget mer.
Tillbaka till mitt rum jag vände, själen brann av oro och skräck,
Snart hördes återigen en knackning, något högre och mer fräck.
”Säkerligen,” sade jag, ”är det något vid min fönstersmyg;
Låt mig se vad det är och utforska denna gåta utan att vara skyg —
Låt mitt hjärta vara stilla ett ögonblick och utforska denna gåta utan att vara skyg; —
Det är vinden och inget mer!”
Öppet stötte jag upp fönsterluckan, när med mycket vingflax och dån,
In klev en ståtlig Korp från heliga dagar, för länge sedan svunna.
Inte den minsta vördnad visade han, inte ett ögonblick han stannade eller tvekade;
Men med minen av en lord eller lady satte han sig ovanför min dörr och tog sin plats —
Satte sig på en byst av Pallas precis ovanför min dörr i stolt betraktning —
Satte sig, och inget mer.
Då förvandlade denna svarta fågel min sorgsna min till ett leende svagt,
Genom det allvarliga och stränga i den uppsyn han bar med makt,
”Även om din kam är rakad,” sade jag, ”är du sannerligen ingen feg stackare,
Gammal, hemsk och dyster Korp som vandrit hit från nattens mörka kust —
Säg mig vad ditt adliga namn är på Plutons nattliga kust!”
Korpens svar var: ”Aldrig mer.”
Jag häpnade mycket över att denna klumpiga fågel talade så klart,
Även om dess svar inte gav mycket mening eller hjälp så uppenbart;
För vi måste medge att ingen levande människa någonsin har haft den tur
Att se en fågel ovanför sin rumsdörr i en sådan underlig figur —
Fågel eller djur på den skulpterade bysten ovanför sin rumsdörr i en sådan figur,
Med ett namn som ”Aldrig mer.”
Men Korpen, som satt ensam på den tysta bysten, sade endast
Det enda ordet, som om han däri göt ut sin själ, allenast.
Inget mer han yttrade då, inte en fjäder han rörde eller skakade —
Tills jag knappt viskade: ”Andra vänner har flugit förut och mig försakade —
I morgon skall han lämna mig, som mina hopp förut mig försakade.”
Då sade fågeln: ”Aldrig mer.”
Skakad av det passande svaret som bröt tystnaden så abrupt,
Sade jag: ”Utan tvekan är det allt han kan, inlärt så djupt
Från någon olycklig husbonde som den obarmhärtiga Sorgen förföljde hårt,
Förföljde snabbt och snabbare tills hans sånger bar ett öde svårt —
Tills hans hopps alla sorgesånger fick den tunga refrängen så svårt:
’Aldrig — aldrig mer.’
Men Korpen lockade fortfarande hela min själ till ett leende svagt,
Så jag rullade en mjuk stol framför fågeln, bysten och dörrens trakt;
Och nedsjunken i sammeten började jag koppla tanke till tanke med makt,
Sökte utgrunda vad denna olycksbådande fågel från förr hade tänkt —
Vad denna grimma, klumpiga, hemska, magra och olycksbådande fågel från förr hade tänkt
När han kraxade: ’Aldrig mer.’
Detta satt jag och gissade på, men stum inför fågelns blick,
Ett eldande öga som nu djupt in i mitt brösts innersta gick;
Detta och mer satt jag och begrundade, med huvudet lutat i ro
Mot sammetsdynans tyg där lampljuset kastade sina skuggor i min bo,
Men vars violetta sammetstyg med lampljuset kastat i min bo
Hon skall pressa — ack, aldrig mer!
Då tyckte jag luften blev tätare, parfymerad från ett osynligt kärl
Svingat av serafer vars steg trippade mot golvets matta så skär.
”Usling,” ropade jag, ”din Gud har lånat dig — via sina änglars skara har han sänt dig tröst,
Glömska och nepente för dina minnen av Lenores röst!
Drick, ack drick denna ljuva nepente och glöm hennes förlorade röst!”
Sade Korpen: ”Aldrig mer.”
”Profet!” sade jag, ”du olycksväsen! — profet ändå, om fågel eller djävul du är! —
Om Frestaren sände dig, eller stormen kastade dig i land just här,
Övergiven men obetvingad, på detta ödsliga, förtrollade land —
I detta hem där Skräcken bor — säg mig sanningen på rak hand —
Finns det — finns det balsam i Gilead? Säg mig, jag ber, på rak hand!”
Sade Korpen: ”Aldrig mer.”
”Profet!” sade jag, ”du olycksväsen! — profet ändå, om fågel eller djävul du är! —
Vid den Himmel som välver sig över oss — vid den Gud vi båda håller kär —
Säg denna själ tyngd av sorg om den i det avlägsna Eden får famna
En helig mön som änglarna kallar Lenore och i hennes närhet stanna —
Famna en sällsam och strålande mön som änglarna kallar Lenore.”
Sade Korpen: ”Aldrig mer.”
”Låt det ordet bli vårt skilsmässotecken, fågel eller djävul!” skrek jag och reste mig upp —
”Gå tillbaka ut i stormen och Plutons nattliga kust med din svarta trupp!
Lämna ingen svart fjäder kvar som ett spår av den lögn din själ har sagt!
Lämna min ensamhet orörd! — lämna bysten ovanför min dörr!
Ta din näbb ur mitt hjärta och ta din gestalt från min dörr!”
Sade Korpen: ”Aldrig mer.”
Och Korpen, utan att någonsin lätta, sitter fortfarande kvar, sitter kvar
På den bleka Pallasbysten, precis ovanför min rumsdörr, han förblir;
Och hans ögon har all den uppsyn som hos en demon som drömmer i sin vrå,
Och lampljuset som strömmar över honom kastar hans skugga på golvet så;
Och min själ ur den skuggan som ligger och flyter på golvet så
Skall lyfta sig — aldrig mer!
Avslutande reflektion
Korpen slår sig till ro på Pallas byst och lämnar en kvarvarande skugga på den studerande mannens själ. Denna sista bild befäster att huvudpersonens tragedi inte bara är förlusten av Lenore, utan insikten att hans egen sorg kommer att förfölja honom i evighet, en själs död under Korpens skugga. Inga böcker, ingen logik, och ingen gudomlig visdom (Pallas) kan erbjuda tröst mot den mänskliga naturens djupaste melankoli.