Poesis

Övergiven (25 Jul 2026)

— mig

Jag föddes med ett hjärta format av sten,
kallt sen vaggan, tyst och allen.
Där andra kände värme, kände jag blott sken,
en fläkt av liv bakom ett fönster. Ingenting men.

Ni gråter vid gravar, tänder era ljus,
jag går förbi och räknar bara mina steg.
Er sorg är regn mot ett stängt hus,
det rinner av och lämnar inget spår i mig.

Jag övergavs av samvetet vid födseln redan,
av skulden som aldrig fann ett hem däri.
Så byggde jag en kyrka utan tro, en öken,
och kallade den tomhet mitt rike, stilla och fri.

Ni söker ånger i ett ansikte som ler,
men speglar bara det ni själva ger.
Jag lärde mig ert språk av tårar och av skam,
och talar det som moderspråk fast tomt och kall som ram.

Så kalla mig övergiven, om ni vill,
jag övergav mig själv långt innan er.
Jag är kyrkan där ingen klocka ringer still,
den sista som lämnade var jag. Ingen mer.

I was born with a heart shaped from stone,
cold since the cradle, silent and alone.
Where others felt warmth, I felt merely a glow,
a breath of life behind a windowpane—nothing to show.

You weep by graves, light your candles bright,
I walk on past, counting steps into the night.
Your grief is rain on a house locked tight,
it rolls away and leaves no trace in my sight.

I was abandoned by conscience at birth already,
by guilt that never found a home inside of me.
So I built a church without faith, a desert wild,
and called this emptiness my realm, still and free.

You look for remorse in a face that smiles back,
mirroring only what you bring to the track.
I learned your language of tears and of shame,
and speak it like a mother tongue, though hollow and cold in frame.

So call me abandoned, if you so desire,
I abandoned myself long before your fire.
I am the church where no bells ring out, no store,
the last one to leave was me. No one more.

Nací con un corazón forjado en piedra,
frío desde la cuna, silencioso y a solas.
Donde otros sentían calor, yo solo sentía un mero brillo,
un soplo de vida tras una ventana—nada más.

Lloráis junto a las tumbas, encendéis vuestras velas,
yo paso de largo y solo cuento mis pasos.
Vuestro dolor es lluvia contra una casa cerrada,
resbala y no deja huella alguna en mí.

Fui abandonado por la conciencia ya al nacer,
por la culpa que nunca halló morada en mí.
Así construí una iglesia sin fe, un desierto,
y llamé a esa vacuidad mi reino, tranquilo y libre.

Buscáis arrepentimiento en un rostro que sonríe,
pero solo refleja lo que vosotros mismos dais.
Aprendí vuestro lenguaje de lágrimas y de vergüenza,
y lo hablo como lengua materna aunque hueco y frío como un marco.

Así que llamadme abandonado, si queréis,
yo me abandoné a mí mismo mucho antes que vosotros.
Soy la iglesia donde ninguna campana suena en calma,
el último en marchar de allí fui yo. Nadie más.