Jag föddes med ett hjärta format av sten,
kallt sen vaggan, tyst och allen.
Där andra kände värme, kände jag blott sken,
en fläkt av liv bakom ett fönster. Ingenting men.

Ni gråter vid gravar, tänder era ljus,
jag går förbi och räknar bara mina steg.
Er sorg är regn mot ett stängt hus,
det rinner av och lämnar inget spår i mig.

Jag övergavs av samvetet vid födseln redan,
av skulden som aldrig fann ett hem däri.
Så byggde jag en kyrka utan tro, en öken,
och kallade den tomhet mitt rike, stilla och fri.

Ni söker ånger i ett ansikte som ler,
men speglar bara det ni själva ger.
Jag lärde mig ert språk av tårar och av skam,
och talar det som moderspråk fast tomt och kall som ram.

Så kalla mig övergiven, om ni vill,
jag övergav mig själv långt innan er.
Jag är kyrkan där ingen klocka ringer still,
den sista som lämnade var jag. Ingen mer.